Plikten framför allt

"Plikten framför allt". Så löd Gustav VI Adolf's valspråk, men ända sen medeltiden, ja förmodligen sen långt tidigare än så, har det funnits ideal som prisat den som sätter just Plikten, framför allt annat. Jag ska fundera kort över om de medeltida idealen om våra plikter finns kvar.

I medeltidens riddarborgar fick alla barn lära sig att plikten går före allt annat. Det samhälleliga idealet eftersträvade män som alltid var ute för att kriga och jaga och kvinnor som gjorde allt det arbete där hemma som mannen inte gjorde, och tillfredsställde sin man när han kom hem (om han kom hem). Pojkarna fick därför lära sig sin plikt -  att kriga och flickorna blev lärda i hushållssysslor samt hur de skulle tillfredsställa sin framtida man, vilka sågs som deras plikter.
Ett exempel på litteratur som belyser detta ideal är sagan om Tristan och Isolde som straffas med döden för att ha blivit förälskade och inte följer sin plikt (att se till att Isolde gifter sig med Tristans överordnade).

Hur ser det ut år 2012 då? I Sverige är den allmäna värnplikten avskaffad, och få kvinnor delar den medeltida uppfattningen om vad de ska göra av sina liv.
Ett exempel på en plikt vi har idag är skolplikten för barn. Skolplikten är en juridisk plikt, som säger att barn måste gå i skolan, vilket också är den allmänna uppfattningen. Barn förväntas ha skolan som en av sina högst prioriterade saker i sitt liv. I en idealisk bild av ett duktigt barn, är det mycket vanligt att detta barn är duktigt i skolan och ser skolan som viktig.
En annan plikt vi anses ha är att hjälpa nödställda människor. Detta är till skillnad från skolplikten en etisk plikt och inte en juridisk (dock är det en juridisk plikt i många andra länder). Att, vid behov, inte efter bästa förmåga ha hjälpt en nödställd är nästan aldrig moraliskt försvarbart inför andra. Finns det till exempel något som ursäktar att inte ha gjort vad man kunnat för att hjälpa en medvetslös person man hittat på gatan?

Därför anser jag att idealet "Plikten framför allt" är något som lever kvar än idag, medan idealen om vad dessa plikter består av har förändrats.
Det är bra att det finns saker som ses som viktigare än allt annat, samtidigt som det även är bra att våra bilder av hur vi ska leva förnyas, till exempel till mer jämlika.

PS. Som källa till information och inspiration använde jag vår lärobok i litteraturhistoria - Den Levande Litteraturen, skriven av Ulf Jansson och utgiven år 1995 av förlaget Almqvist & Wiksell. Med två L. DS.

1984

Jag har under sommaren läst romanen "1984", skriven 1948 av George Orwell. Jag valde den här boken för att den tar upp intressanta aspekter på politik och mänsklig psykologi, något jag finner intressant. Boken är en framtidsroman som utspelar sig 1984, när världen har delats upp i tre mycket stora stater som är i ständiga kriga med varandra. Huvudpersonen, Winston Smith, bor i det som tidigare var London, i landet Oceanien. Oceanien styrs av en totalitär regim under ledning av "Partiet" - det enda partiet i landet. Partiet styr invånarna med järnhand, och individen är alltid underordnad staten. Winston står inte ut med livet i Oceanien och börjar därför motsätta sig Partiet.

Det bästa med boken var det samhälle George Orwell hade byggt upp. De fyra ministerierna Minisann, Minifred, Minilek och Miniflöd, alla inrättade av Partiet, styrde allting. Minisannn - sanningsministeriet - tog hand om propagandan och såg till att Partiet framstod som allvetande och alltid hade rätt. Minifred - fredsministeriet - har hand om de ständiga krigen. Minilek - kärleksministeriet - har genom tortyr och förtryck hand om lag och ordning och Miniflöd - överflödsministeriet - har hand om ekonomin.

Tankepolisen såg till att straffa de som begick krimtänk - kriminella tankar. Det kunde innebära allt ifrån tankar om sex, samhällets värsta synd, till kritiska tankar om Partiet.

Ordet krimtänk är nyspråk, ett språk som är konstruerat av Partiet. I nyspråk har alla "onödiga" ord tagits bort. Detta minimerar språkets variation och nyans, allt för att medborgarna inte ska kunna tänka fritt och självständigt.

Ett minus med boken var att den var långsam och inte så spännande. När samhället i boken var färdigpresenterat ledsnade jag snabbt på att läsa den. På det sättet motsvarade den inte riktigt mina förväntningar, jag hade hoppats på lite mer spännande läsning. Men jag slutar aldrig fascineras av George Orwells fantasifulla samhällsbygge.